Don Millers historia

År 1964, efter fyra års påbyggnadsstudier och mindre professionella engagemang i Milano, Berlin och Wien, och med en växande familj, behövde jag ett ”fast jobb”. Jag hade turen att få en tjänst som sånglärare (senare professor i sång) vid Syracuse University (SU), där jag med glädje stannade i nästan 25 år. Bland fördelarna jag fann i norra delen av delstaten New York fanns närheten till Tri-Cities Opera, ett respekterat operakompani i närbelägna Binghamton, där jag sjöng huvudroller ur standardrepertoaren. En ännu större lyckträff var att SU hade startat ett initiativ efter förebild av den nyligen bildade Voice Foundation, där modern teknik användes för forskning inom laryngologi, logopedi och, åtminstone potentiellt, sångundervisning. Under mina tidigare år i Europa hade jag följt mitt intresse för språk och börjat fördjupa mig i fonetik (bildningen av språkljud), vilket i sin tur ledde till ett intresse för akustik och röstvetenskap. I laboratoriet vid SU blev vi sånglärare inbjudna att observera våra stämband under sång med videostroboskopi, en ovanlig möjlighet på den tiden.

I samband med Voice Foundation-initiativet vid SU hade sångläraren Jo Estill kommit dit som forskarstuderande. Hennes uppgift var att utforska sambandet mellan röstvetenskap och sång, ett intresse som hon och jag delade. Jo och talforskaren Ray Colton höll en veckolång sommarkurs som gav en introduktion till ämnet för dem som var intresserade, med deltagare som till största delen kom från andra håll än universitetet. Jo och jag hade stimulerande diskussioner, och så småningom hittade jag till Voice Foundations tidiga symposier i New York City.

Under samma år i slutet av 1970-talet engagerades jag som bassolist vid ett oratorieframförande på Calvin College i Grand Rapids och träffade pedagogen Richard Miller från Oberlin Conservatory, som var tenorsolist. Jag bjöd in Miller att hålla en workshop vid SU, och när vi blev vänner fick jag höra om hans omfattande arbete med Harm Schutte, öron-näs-halsläkare och forskare i röstfysiologi i Groningen i Nederländerna. Det råkade vara så att Groningen också var platsen där den högt aktade röstpedagogen William Vennard hade arbetat med röstforskaren Janwillem van den Berg, upphovsman till den myoelastisk-aerodynamiska teorin om röstproduktion. Det var från tiden med van den Berg som Vennard hämtade grunden till sin mycket uppskattade bok Singing: The Mechanism and the Technic. År 1982 bestämde jag mig därför för att besöka professor van den Berg, som sedan presenterade mig för Schutte. De båda ordnade sedan så att jag kunde tillbringa vårterminen 1984 i Groningen. Och det var så jag kom att tillbringa min första sabbatsperiod hos dr Schutte, öron-näs-halsläkare. Jag såg sabbatsperioden som en unik möjlighet att lära mig så mycket som möjligt om röstvetenskap med oumbärlig hjälp av en laryngolog som hade behörighet att utföra invasiva ingrepp.

Ett sådant ingrepp som Harm ville pröva innebar att en ganska styv kateter (egentligen avsedd för urinvägarna!) fördes in genom glottis bakre kommissur, vilket gjorde det möjligt att direkt mäta de snabbt varierande sub- och supraglottiska trycken. Några andra nederländska kolleger hade använt det experimentella protokollet i talforskning, men vårt skulle bli den första systematiska tillämpningen på sångrösten. (Det visade sig också bli den sista hittills, så vitt jag vet.)

Om jag ska vara ärlig såg jag inte fram emot att svälja katetern och sköt upp det så länge som möjligt. Jag föredrog i stället att lära mig om andra aspekter av invasiva ingrepp (det vill säga videolaryngoskopi) och om Schuttes eget avhandlingsarbete om subglottiskt tryck. Schutte hade framgångsrikt mätt det genomsnittliga subglottiska trycket med en esofagusballong som fördes in genom näsan och sväljdes ned i matstrupen, en relativt okomplicerad historia som låter mycket värre än den är. När vi till slut kom oss för med tryckmätningarna med den hårda katetern genom glottis bakre kommissur blev det första resultatet en massa hostande från min sida, med bara korta stunder av uthållen ton. Jag fruktade att experimentet hade misslyckats, men såg sedan den ’vackra’ visningen av oscillerande tryck ovanför och nedanför glottis under de få uthållna ögonblicken av lyckad fonation. När resultaten granskades tillsammans med den elektroglottografiska signalen (EGG), som visar ögonblicken då glottis sluts och öppnas, var de mycket tillfredsställande. För att undvika hostattacker i kommande experiment upptäckte vi att 15 minuters vila efter att katetern förts in var till enorm hjälp. Jag använde sedan ett slags [v]-ljud före vokalen, vilket ytterligare hjälpte till att sätta igång en jämn vibration hos stämbanden som sedan fortsatte in i den uthållna vokalen. Ingreppet blev aldrig lätt för mig, men vi återkom till det under ytterligare fyra långa sessioner och kunde till och med samla in data från andra tillgängliga professionella sångare och amatörsångare.

Resultaten av dessa tidiga experiment var mycket avslöjande. Tryckdata visade tillsammans med EGG-data att det supraglottiska trycket var minimalt och det subglottiska trycket maximalt när glottis slöts; den grundläggande akustiska impulsen var alltså negativ och gav upphov till en förtunningsvåg, inte en förtätningsvåg. Detta resultat gick emot den vetenskapliga uppfattningen vid den tiden. Vid den punkten i röstvetenskapens historia utgick den intuitiva förståelsen av röstproduktion från att det subglottiska trycket ökade under glottis slutna fas, vilket fick stämbanden att tvingas isär (den öppna fasen), så att det uppstod ett tåg av tryckvågor vid glottis öppning som genererade den kvasiperiodiska grundfrekvensen. Man antog att den akustiska tryckvågen började med en förtätning, eller positiv impuls, som stod för röstens akustiska energi. Tyvärr ställde sig van den Berg inte bakom våra slutsatser, och han dog två år senare utan att frågan hade blivit löst.

Men det visade sig att vi inte var riktigt färdiga med den styva larynxkatetern. Schutte kände väl en utmärkt professionell sopran som var villig att pröva vårt experiment, med resonemanget att om jag klarade det, så kunde hon också. Det verkade logiskt att stämbandens adduktion i sig borde vara mindre i det ’falsettregister’ som är typiskt för klassisk kvinnlig sång, jämfört med den manliga operarösten där det höga omfånget produceras i ett slags modifierat ’bröstregister’. Därför borde katetern i den bakre kommissuren vara mindre i vägen under fonationen. Så visade det sig också vara, och katetern innebar inga större svårigheter för henne i hela sångröstens omfång. Det särskilt överraskande fyndet i hennes data var detta: variationen från topp till topp i det uppmätta supraglottiska trycket omfattade en kort fas där det tillfälligt översteg det subglottiska trycket, vilket tydde på att luftflödet genom glottis för ett ögonblick gick åt motsatt håll. Detta helt oväntade fynd gav mig en idé.

Jag hade debuterat som föredragshållare ett år tidigare vid Voice Foundations symposium i juni 1984, där jag rapporterade om tankeväckande fynd från våra experiment med van den Berg. Året därpå tillkännagav Gunnar Fant, en jätte inom röstforskningen, en konferens som skulle hållas på ön Gotland i Östersjön. Inbjudna att delta var ledande internationella röstforskare och kliniker, bland dem Ingo Titze och Johan Sundberg, som jag beundrade från Voice Foundations symposier och från deras publicerade forskning. Dessutom var den kände talforskaren Martin Rothenberg, som jag hade lärt känna som kollega vid SU, och Harm Schutte inbjudna. De inbjudna förväntades hålla föredrag. Jag fick idén att våra mätningar av sub- och supraglottiskt tryck kunde vara värdiga en sådan församling, och föreslog att skriva en artikel som Harm skulle presentera. Även om arrangörerna var något tveksamma till att godta förslaget togs artikeln emot väl, med ett särskilt omnämnande av Fant, och publicerades sedan. Redan i femtioårsåldern fick jag känslan av att sent omsider ha kommit objuden till en fest för ”de stora grabbarna”.

Harm Schutte och jag fortsatte våra givande undersökningar av sångrösten under de följande 25 åren, med årliga bidrag till Voice Foundations symposier och en serie artiklar i referentgranskade tidskrifter. År 1987 sade jag upp min professur vid SU och flyttade till Groningen för att ägna mig helt åt vetenskaplig forskning. Jag var särskilt intresserad av att undersöka hur modern teknik skulle kunna användas för att berika den praktiska sångundervisningen i lektionsrummet.

På 1990-talet hade datorn kommit in i övervägandena vid röstforskningslaboratoriet i Groningen, men jag ägnade den inte mycket uppmärksamhet. Född som jag var 1933 var jag faktiskt ganska säker på att jag hade passerat den ålder då jag någonsin skulle börja syssla med datorer. Men tack vare Harm Schutte, som tålmodigt guidade mig genom inlärningen, ändrade jag mig snart. Persondatorerna hade vid den tiden utvecklats så långt att de kunde göra spektrumanalys i ’realtid’, vilket gav omedelbara belägg för hur formantjustering påverkade den relativa styrkan hos röstkällans deltoner. (Formanter är ansatsrörets varierande dominerande resonansfrekvenser, som ger upphov till de olika vokalljuden.) Groningens universitetssjukhus gav Harm resurser att låta ta fram ett datorprogram (i MS-DOS) som samtidigt kunde visa och spela in mikrofonsignalen, spektrumanalysen och signalen från elektroglottografen (EGG).

Ivrig att presentera detta nya tekniska verktyg för sånglärare blev jag till en början förvånad över att våra presentationer vid Voice Foundations symposier verkade väcka så lite intresse bland deltagarna. Vi identifierade till exempel ”formantjustering” som en central praktisk åtgärd genom vilken skickliga sångare, genom att justera ansatsrörets resonanser, framgångsrikt bemästrade utmaningarna i ”passaggio” när de tog operans klimaktiska höga toner. Grundproblemet kommer sig av att tekniken för att automatiskt identifiera formantfrekvenserna gradvis slutar fungera när avståndet mellan deltonerna ökar med stigande grundfrekvens. När vi däremot visade att formantfrekvenserna ändå kan identifieras tillförlitligt, om än inte exakt, genom skicklig användning av vocal fry, möttes den nyheten med likgiltighet. Den reaktionen var kanske att vänta, eftersom sånglärarens expertis visar sig i att höra det önskade resultatet snarare än i att se en visuell framställning av röstkällans deltoner. Trots det beslöt jag att fortsätta arbetet i den här forskningsriktningen, som visade sig mycket lovande i min egen praktiska undervisning. Och även om det inte blev någon entusiastisk rusning från en stor grupp sånglärare, fanns det ett entusiastiskt, djupt intresse från ett fåtal.

Jim Doing, en ung amerikansk tenor som bodde i Nederländerna 1996 och som jag ibland gav sånglektioner, fick en tjänst som sånglärare vid University of Missouri. Jim var den förste professionelle sångaren som medvetet använde visuell återkoppling på formantjusteringen under våra lektioner tillsammans. När han tillfrågades om sina ”forskningsintressen” nämnde han vårt arbete med formantjustering, och universitetet svarade med att erbjuda finansiering för sådan forskning. En del av pengarna användes till att skicka mig, tillsammans med en del skrymmande apparatur, för att arbeta med Jim och hans elever under några veckor som blev mycket lyckade. Jag minns att Jim i synnerhet hade en tenorelev med en anmärkningsvärd röst, som på ett vackert sätt demonstrerade den avgörande ”passaggio”-manöver som en välgrundad formantjustering gör möjlig.

Det råkade också vara så att John Stuart, en tenorvän med en betydande operakarriär som hade slagit sig ned vid Washington University i St. Louis, satt i planeringskommittén för den kommande nationella konferensen för National Association of Teachers of Singing (NATS), som återkommer vartannat år. John kände till mitt arbete och föreslog att det skulle få en plats i programmet. Så Jim Doing, hans stjärnelev och jag körde från Kansas City i Missouri till St. Louis och repeterade hela tiden vår eftermiddagspresentation i bilen. Gensvaret var positivt. Den välkände barytonen Ron Hedlund förklarade att han ville ha VoceVista till University of Illinois (UIUC), och Dan Ihasz, en ung sångare som undervisade vid SUNY Fredonia, uttryckte sin entusiasm och inledde en flerårig process för att bemästra tillämpningen i undervisningen och i sin egen sångteknik. Dan använder fortfarande VoceVista med sina sång- och pedagogikstudenter i Fredonia, av vilka några nu bygger framgångsrika egna karriärer.

Det fanns också Garyth Nair, körledare, sånglärare och pedagogisk forskare vid Drew University i Madison, New Jersey, som var en tidig internetanvändare och förespråkare för ny teknik. Jag hade träffat Garyth 1997 vid Voice Foundations symposium, där jag presenterade den ursprungliga VoceVista. Efter det första mötet bestämde vi oss för att arbeta tillsammans för att göra programvaran mer användarvänlig för sånglärare. Ett första steg var att göra den kompatibel med Microsoft Windows, som då var ett nytt operativsystem. Garyth hade tidigare varit i kontakt med den amerikanske ingenjören Richard Horne, som hade lagt ut ett kostnadsfritt program för spektrumanalys på internet. En enkel förfrågan via e-post räckte för att få Horne att gå med på ett möte för att diskutera VoceVista. Men det skulle bli ytterligare en vändning. Utöver spektralanalys hoppades jag kunna lägga till elektroglottografisk funktion (från Martin Rothenbergs Glottal Enterprises) i programmet. Och så blev det Richard Horne som sedan integrerade både den akustiska signalen och EGG-signalen i den ursprungliga Windowsversionen av VoceVista.

Men fortfarande kvarstod ett allvarligt hinder för en bredare användning av VoceVista-systemet: det höga priset på EGG-utrustningen, som hade konstruerats för och vid den tiden bara fanns tillgänglig för medicinskt bruk. Efter en del efterforskningar lyckades Schutte hitta en påhittig nederländsk ingenjör, Gerrie Goeree, som återskapade och personligen tillverkade en unik VoceVista-EGG som gav utmärkta vågformssignaler, allt till ett pris som sångare och sånglärare hade råd med.

Det följande decenniet förde med sig förbättringar av vår programvara, framför allt Richard Hornes integrering av sin egen spektrogramprogramvara i VoceVista. Den nya tekniken gjorde det möjligt att se en sångares resonansjusteringar i realtid, så att signalerna kunde projiceras för en publik som såg förändringarna medan sångaren gjorde dem. Det var sedan i juni 2007 som vi bjöd in pedagogen Scott McCoy, författare till Your Voice, an Inside View, för att leda den allra första ”uppkopplade mästarklassen” för några av Dan Ihasz elever i Fredonia. Klassen blev en stor framgång, och Scott började själv använda programmet senare samma sommar.

Eftersom jag visste att Scott tidigare hade gett ut Your Voice på eget förlag, en bok som ger en grundläggande akustisk och fysiologisk bakgrund till röstpedagogiken, började jag se VoceVista som en förlängning och ett praktiskt förverkligande av den röstvetenskap som hans bok innehåller. Scott, som nyligen hade valts till tillträdande ordförande för NATS, skulle ha inflytande över programinnehållet vid den vartannat år återkommande konferensen i Nashville 2008, och han fattade det djärva beslutet att inleda programmet med en uppkopplad mästarklass med VoceVista. Den utvecklingen fick mig att se en viktig möjlighet, för att inte säga en skyldighet, att skriva en bok som kunde fungera som en utförlig handbok för användningen av VoceVista och EGG, i tid för att finnas tillgänglig vid NATS-konferensen. Jag frågade Scott om han ville redigera och ge ut den, och han tackade ja utan att tveka. Därmed började jag arbeta på ett utkast till Resonance in Singing.

Själva skrivandet av Resonance in Singing gick smidigt, eftersom jag redan hade behandlat det mesta av innehållet i en serie publicerade artiklar som utmynnade i min doktorsavhandling i medicinsk vetenskap (Groningens universitet, 2000) med titeln Registers in Singing: Empirical and Systematic Studies in the Theory of the Singing Voice. Scott visade sig vara en hjälpsam och snabb redaktör, trots att han samtidigt hade en heltidstjänst vid Westminster Choir College och skötte ordförandeskapet i NATS. Även om mitt skrivande tillfälligt avbröts av en akut blindtarmsoperation våren 2008 blev boken klar i tid till konferensen i Nashville, där den uppkopplade mästarklassen med VoceVista skulle vara den inledande plenarpunkten på dagordningen.

Jag tror mig kunna säga att få i publiken helt förstod vad som visades i den förkortade mästarklassen, men kopplingen mellan pedagogik och röstvetenskap var uppenbar. En liten grupp intresserade sånglärare (vi kallade oss skämtsamt ”Fryers” efter användningen av vocal fry för att hitta formanterna) fortsatte att utbyta information och dela insikter, och främjade våra workshoppar om Physiology and Acoustics of Singing (PAS), som hölls vartannat år i San Antonio, Stockholm och Las Vegas (efter tidigare workshoppar i Groningen och Denver).

Den grundläggande programvaran för akustisk analys, kompletterad med EGG, blev känd som VoceVista Pro och är, tillsammans med boken Resonance in Singing, fortfarande ett viktigt verktyg för sånglärare över hela världen. Den ligger till grund för en doktorsavhandling, som snart ska publiceras, av Stephen Robertson, chef för sångutbildningen vid Royal Conservatoire of Scotland. Avhandlingen behandlar hur han använder programmet i undervisningen av sina elever, liksom analyserade data från framgångsrika yrkessångare på den internationella operascenen.

Trots att VoceVista vann allt större popularitet inom röstpedagogiken stod det inför ännu en period av förändring. Bodo Maass, som hade skapat programmet Overtone Analyzer, erbjöd sig att uppdatera och förbättra VoceVista-programvaran genom att lägga till en videosignal till de grundläggande ljud- och EGG-signalerna, tillsammans med andra tekniska framsteg. Vi befinner oss för närvarande (januari 2020) på upploppet mot den färdiga produkten och håller dessutom på med en omfattande omarbetning inför andra upplagan av Resonance in Singing, så att den stämmer överens med uppdateringarna i VoceVista Video Pro.